Jag lever mitt liv med ganska lite måsten. Jag ställer inga orimliga krav på mig själv. Att leva här och nu är absolut viktigast eftersom erfarenheten har lärt mig det.

Att inte alltid behöva räcka upp handen för att visa mig bäst. Eller för den delen att bevisa att jag är behövd mer än för de som verkligen finns i min närhet.

Jag har ju klivit över den tröskel när den delen av livet som är kvar är den minsta och då måste man  ta till vara den på bästa sätt.

Numera vågar jag säga ifrån när jag inte tycker något är OK. Och jag struntar fullkomligt i vad andra tycker.

Jag vågar resa ensam. Det bevisade jag förra året då jag reste på semester alldeles själv.

Numera klarar jag tyvärr inte stress lika bra som förut. 

Men i det stora hela mår jag bra.

0 comment