Så läste jag äntligen ut min bok jag hållit på med i ett par veckor.
Det var, Sandmannen, av Lars Kepler. En obehaglig bok som gjorde att jag lade ifrån mig den vid flera tillfällen. Men jag hade lovat en arbetskamrat att få låna den så hon tvingade mig att läsa klart.
Jag har läst alla de tre tidigare böckerna, Hypnositören, Paganinikontraktet och Eldvittnet, där jag tyckte sämst om den första. Och den här boken tyckte jag var lite som den, en bok i ”nickedocke-genren” om än mycket välskriven.
Från bokens baksida:
En ung man hittas gående på en hög järnvägsbro en kall vinternatt söder om Stockholm. Han har legionärssjukan och är svårt nerkyld. På Södersjukhuset visar det sig att han är dödförklarad sedan sju år. Mannen var ett av Jurek Walters sista offer. Den gåtfulle seriemördaren greps av kriminalkommissarie Joona Linna och dömdes till rättspsykiatrisk vård och total isolering. Var har den unge mannen befunnit sig hela tiden? Hans oväntade vittnesmål gör att det gamla fallet måste tas upp igen. Det är bråttom, mycket bråttom. Någon måste ta sig in på säkerhetsenheten och vinna seriemördarens förtroende. Ingen kan gömma sig för Sandmannen. Stanna inte, somna inte. Mardrömmen har börjat.