Nu har jag läst klart boken – De vilda Vasarna – av Herman Lindqvist. En mycket intressant läsning om hur det gick i maktens Sverige under medeltiden. Maktlystnad och girighet blandat med ond bråd död. Det gällde att hålla tungan rätt i mun om man befann sig i närheten av Gustav Vasa och hans söner för annars kunde man bli halshuggen för mindre.
Men hur det än var för utan Gustav hade jag inte funnits till. Det har jag beskrivit här
När Gustav Eriksson valdes till riksföreståndare 1521 var han ensam och utblottad – hans släktingar hade avrättats i Stockholms blodbad och deras tillgångar hade tagits i beslag. Men han kom från en släkt som var van att ha inflytande och han tog sig till tronen med hjälp av lögn och bedrägeri, girighet och stor brutalitet. Han lyckades skapa ett kungarike som blev grunden till det moderna Sverige. Kärven på hans vapensköld gav honom tillnamnet Vasa. Efter honom har nio regenter i Sverige och Polen haft en sådan vase i sitt vapen.
Historien om de vilda Vasarna är berättelsen om starka personligheter, kloka kvinnor, kärlek, sorgliga öden men nästan hela tiden stor dramatik. Genom generationerna går en sträng av sinnessjukdom, som ibland exploderar i våld, ibland skapar konst, stundom, leder till totalt själsligt mörker.