Jag har inte haft så fruktansvärt många husdjur i mitt liv.
Men det startade i alla fall med akvariefiskar som barn och det höll jag på med några år.
Sedan blev det en hund, en whippet, som kallades Nita, eller Seeberga Önitra, som hon egentligen var döpt till. Jag fick henne som en omplaceringshund och hon levde med familjen fram till hennes bortgång några år senare. En fruktansvärt snäll och go jycke.
Sen var det dags för mig att flytta till eget boende och då fanns det inte någon plats för husdjur förrän jag blev sambo.
Då skaffade vi en elak undulat och sedan en nymfparakit som inte heller var speciellt trevlig. Dem gav jag bort med glädje.
Efter vi hade flyttat till hus fick jag förmånen att vara kattvakt till min brors katt, Tudor. Det gav mig mersmak för katter och deras underbara mentalitet. Så när jag fick förfrågan om jag ville ta hand om en gammal Birma, Vivi, var jag inte svårflörtad.
Jag tror hon hade passerat 10-årsgränsen när hon kom till oss och hade levt större del av sitt liv som innekatt. Men hon började ställa krav på den gamla ägaren att få gå ut att det inte gick att hålla henne inomhus längre. Då passade det så bra att vi kunde ta hand om henne och hon trivdes riktigt bra i sitt nya hem.
Vivi gick bort samma år som Mitzi kom in i vårt liv.
Sedan fick ju Mitzi kattungar några år senare varav vi behöll en av dem, Flingan. Hon blev överkörd innan hon fyllt 2 år och det var en stor sorg i familjen.
Numera, när jag bor ensam, har jag bestämt mig för att inte skaffa fler djur. Jag är däremot gärna hund/kattvakt åt dem som behöver hjälp.
Där tror jag att jag gör mest nytta =)