Tänk vad tiden går!
Imorgon den 8 nov är det ett år sedan vi träffades hemma hos dig Marianne och firade…
… Ja ni vet vad.
Livet går vidare och vi får se hur det blir under den nya ”flaggen”, efter årsskiftet. Det blir väl ingen hejdundrande ändring med en gång utan det märks väl inte förrän fram emot hösten gissar de flesta.
Efter en stressig sensommar med massa veterinärbesök med hunden och sedan ett sorgligt farväl och en höst, med flera mastiga ärenden och så planering av en fest för mammas 90 årsdag så har jag fått svart på vitt att mitt hjärta är normalt och att det inte är nåt konstigt med ett rusande värkande hjärta, som väcker en mitt i natten så man får sitta upp för att få luft och jag trodde ju förstås att det var infarkt på G.
Nu är det bara att göra nåt bra, försöka vila och tänka på nåt annat och fortsätta leta efter en ny hundkompis.
Kram på er i höstmörkret
K
