Jag blir rörd

Mitt absolut bästa favoritprogram på TV är – Spårlöst – som går på sjuan. Varje söndagskväll sitter jag klistrad framför TV:n och gråter när adopterade barn hittar sina föräldrar.

Den här fascinationen startade för många år sedan när tv visade ett program som heter – Hitta hem – och som handlade om en indisk pojke som klev på ett tåg och aldrig kom tillbaka. Han blev adopterad till Sverige men åkte flera år senare tillbaka för att söka sina rötter.

Idag tittade jag på filmen – Lion – som hade mycket likhet med den svenska dokumentären.

Lion var en mycket stark film som inte riktigt lyfte de fasor som hemlösa barn utsätts för. Men den hade ändå den starka viljan att förmedla tomheten som en del adopterade barn känner.

Det gick bra för båda pojkarna för de hittade sina familjer.

Behöver jag säga att jag grät floder?

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.