Efter lunch packade delar av familjen ihop och åkte hem. Själv hade jag bestämt mig för att stanna kvar och åka direkt till jobbet i morgon bitti.
Det var mycket att plocka ihop efter två småbarnsfamiljer. Men det var bara roligt för det är så det ska vara.
På eftermiddagen hade rösten försvunnit helt så jag fick helt enkelt krypa till korset och inse att gå till jobbet imorgon var inget att tänka på. För utan röst kan man inte jobba. Åtminstone inte för mig.
