I veckan tog jag mig till – Skogskyrkogården – för att tända ljus för nära och kära. Mitt första stopp blev hos svärfar och svåger som ligger begravda nästan bredvid varandra trots att det är många år mellan deras dödsdatum.
Sedan fick Lena, en körresekompis, ett besök och det var tur att jag hade googlat var hon låg eftersom att hennes familj inte hunnit få dit hennes namn på gravstenen och att hon inte hette som de hon ligger begravd med.
Den som varit begravd längst är familjens gammelmormor Johanna som legat i jorden hela 80 år och än så länge får graven vara kvar.
Arbetskamraten, Chris, fick också ett besök och ett ljus och därefter tog jag mig till Maggan, en körkompis som dog för några år sedan. Den graven fick jag leta efter ganska länge. Tyvärr var den helt övertäckt av grönska och svår att hitta. Och även här var hennes namn inte graverad på stenen och jag tror att det aldrig kommer att ske. Den nu enda levande släkting är en systerson som jag inte tror kommer att ombesörja detta.
Sist fick mina föräldrar ett besök innan jag tog mig hemåt igen. Då hade jag traskat runt i säkert två timmar och jag var rejält trött men mycket nöjd.
Skogskyrkogården är nog en av de mest rofyllda platser jag vet och jag älskar att promenera där.