Att vara instrumentdöd

När jag var barn köpte mina föräldrar ett piano. Eller det var kanske min mamma som mest drev inköpet. Hon ville så gärna lära sig spela men det gick väl sådär så det hamnade på oss barn att lära oss.

Jag fick den äran att börja i musikskola och började spela piano. Och det var obligatoriskt att lära sig spela blockflöjt innan man valde instrument vilket man idag helt övergivit eftersom just blockflöjt är ett svårt instrument.

I den här vevan flyttade familjen till nytt boende och jag fick fortfarande spela piano men med en ny lärare. Jag minns henne som mycket sträng, körandes i en grön DAF och så hade hon långa fingrar med orange nagellack.

Det tråkiga med den tidens musikskola var att det inte fanns möjlighet till eget utrymme utan man fick spela det som lärarna kunde och i det här fallet klassisk musik.

Jag lärde mig därför att spela efter noter men det som den glädjen tog bort var spontaniteten. Att få lära sig ackord fanns inte på den här tiden. Och det har jag aldrig kunnat ta igen senare i livet.

Att idag försöka lära mig spela ett instrument är lika med noll. Den musikaliteten har jag inte i mig. Och kanske aldrig haft.

Det jag däremot är säker på är säkerheten i min sång. Jag är duktig på att hitta rätt toner utan att för den sakens skull vara en duktig sångerska. Där vill jag definitivt inte sticka ut. Men jag har under alla år som körsångerska varit duktig i min stämma där många har lutat sig mot mig.

Att jag är saknad i körsången är det många som säger och jag måste få buga mig ödmjukt inför det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.