Tankar i vardagen

Vad jag önskar att jag hade intresse av att plocka svamp. Att känna njutningen att få gå ut i skogen och känna tillfredsställelsen att gå hukad och hitta skogens guld.

Men jag är inte där och kommer nog aldrig att bli. För så länge jag kan köpa dem så kommer jag att göra det.

Helt oätliga svampar som växer på tomten

Blev hämtad på jobbet för att åka ut till landet. Det var ett tag sedan sist.

Det var så skönt att få sitta bredvid i bilen och jag kunde se miljöer jag inte sett på så länge.

Kunde också konstatera att naturen börjar skifta färg. Mycket kanske beror på torkan men ljungen satte sin prägel med sin lila nyans. 

Satte mig i solen och det blev nästan för varmt men det varade bara en kort stund för så fort solen gick i moln blev det kallt. Riktigt kallt.

Idag hade vi höstfest på landet. En tradition som vi haft sedan många år tillbaka med avbrott några år men som vi återupptog för vi saknade den gemenskap som den gav. 

Vi startade med mingel för att sedan gå en tipspromenad. Sedan satte vi oss att äta vår medhavda mat. Vi hade valt kräftor och en supergod västerbottenspaj med kantareller. De hade tjejerna hittat igår när de var i skogen.

Allt avslutades med lekar men då hade jag redan gått hem för att natta Prinsessan.

Att familjen har tillgång till många bilar syns på bilden. 6 stycken plus ett släp och då finns inte min bil med.

Jag tror inte vi skulle platsa på listan över miljövänner.

Vaknade vid halv sju av att jag var varm. Gick ut och satte mig på altanen och svalkade av mig till ljudet av småfåglarna som sjöng så vackert.

En efter en kom familjen upp och vi satte oss att äta frukost.

På eftermiddagen åkte den fruktansvärda soffan vi haft några år ut och en ny fick flytta in. Att den blev tio gånger finare behöver jag kanske inte berätta…

Nu ska vi bara försöka få tag i ett nytt soffbord som inte tar så stor plats.

Delar av den hemska soffan

Kom iväg från jobbet vid halv tre och tog mig ut till landet. Gudars så skönt det var att komma ut till lugnet.

Vi hade köpt nya stolar till altanen eftersom de som vi hade var av så dålig kvalitet att de gick sönder hela tiden var vi tvungna att köpa nya. Så efter ha packat upp dem och pimpa dem med de gamla dynorna kunde familjen sätta sig till bords för att äta tacos.

Halleluja!

Om man ser till att vattna ordentligt och regelbundet så kan rosen jag fick av Prinsessan förra helgen överleva. Åtminstone till sommaren då den får komma ut till landet och får sin plats i blomsterlandet.

Nu är biljetterna beställda till Kårspexets första föreställning.

Jag är barnsligt förtjust i barnprogram. Därför följer jag julkalendern varje år. Det har jag gjort med undantag från min tonårstid och absolut sedan jag blivit vuxen.

I år får vi följa med på ”Selmas saga”

Åttaåriga Selma får reda på att hennes familj ska vräkas från sitt hus, de har inte råd att bo kvar. Förtvivlad flyr hon ut i vinternatten. Då träffar hon den märklige forskaren Efraim von Trippelhatt, som säger sig ha en karta till Tomtens Rike. Vilken tur, för Selma vill framföra en viktig önskan till jultomten.

På eftermiddagen blev jag hämtad av Ellinor för att åka till det stora shoppingcentret Ullared. En liten kul grej mor och dotter ihop.

Jag har aldrig varit synsk och kommer aldrig att bli det. Men under en kort period i mitt liv upplevde jag flera oförklarliga saker. Alla hände på vårt landställe.

Händelsen jag kommer att berätta om hände för några år sedan:

Jag och Emelie hade tidig semester och var således ledig direkt efter midsommar. Den här sommaren var förskräcklig vädermässigt sett. Det regnade varje dag och det var riktigt kallt.

Vi var hundvakt åt Elvis och en kväll tog vi en sista promenad. Vi gick runt ängen och det var dimmigt och disigt ute. När vi kommit på andra sidan ängen observerar jag en suddig gestalt som går framför oss. Jag påpekar det för Emelie som efter en stund också kan urskilja den. Hunden reagerar däremot inte. Gestalten går i rask takt och vi hinner inte ifatt den. Och den reagerar inte på att vi går pratar och vänder sig aldrig om.

Gestalten kan ha varit max 50 meter framför oss och när vi kom fram till vägskälet såg vi inte någon skugga vare sig åt vänster eller höger. Den var helt uppslukad.

Faktum är att jag tror mig veta vem gestalten var och personen har inte funnits i livet på många år.

Visst kan man fråga sig om jag är knäpp och så kanske det kan vara?