Tankar i vardagen

Nu var det dags att skaffa nya glasögon. De jag har ser jag knappt med längre och definitivt inte i mörker.

Följde därför med Emelie till Nacka Forum och till Lensway där hon hade bokat tid för synundersökning. Eftersom jag hade skaffat mig nya terminalglasögon för några veckor sedan hade jag redan recept. Så det var bara att titta ut ett par bågar som passade mig. Inte gjorde det något heller att de hade halva priset.

Med det priset jag fick skulle jag kunna byta glasögon varje år. Me like ❤

Jag hade lovat mig själv att jag inte skulle gå på Dramaten något mer men jag kom över billiga biljetter till föreställningen, The mental states of Sweden, och blev nyfiken. Jag bjöd med mig väninnan L som i sin tur bjöd på middag innan föreställningen. Hon hade gjort ugnsbakad lax och till det en god sallad. Allt sköljdes ner med bubbel. Inte alls fel =). Sedan tog vi bussen till Strandvägen och hann precis in innan de stängde dörrarna.

Föreställningen var helt OK men det går inte att återberätta handlingen mer än att historien byggde på vanliga människors berättelser om vardagslivet.

Anledningen till att jag inte tycker om Dramatens föreställningar är att många udda regissörer får uttrycka sina alster. Inget fel i det men de passar inte i min smak. Det är som att släppa fram designers bland TV:s inredningsprogram där de får fritt spelrum. Vem vill ha gula väggar och orange detaljer i ett rum?

Min chef var hemlighetsfull, väldigt hemlighetsfull när vi blev bjudna på årets trivselträff. Det enda vi fick veta var att vi skulle vara finklädda men även klädda för att klara av att gå över en bro.

Vi träffades vid Hornstull och via en omväg fick vi veta vart vi skulle. Bron var den som gick över till Långholmen och Långholmens Värdhus där vi skulle äta julbord.

Vi fick först mingla över ett glas glögg och pepparkakor med ädelostkräm innan det var dags att gå in och sätta sig. Det smakade mycket bra och var ett av de bästa julbord jag ätit.

Mätta och belåtna lämnade vi restaurangen och nu blev det dags för frågesport. Jag och P tog arm och vi tog en lov för att studera frågorna. Det var en salig blandning och många svar fick vi gissa oss till. Men gissa om min förvåning när det visade sig att vi hade 15 rätt av 20 möjliga! Priset blev en flaska champagne. Och jag som aldrig vinner ❤

Vi blev sedan förevisade fängelset av en fantastisk guide innan det blev dags att ge sig av. Men eftersom det inte var någon idé att åka tillbaka till jobbet så gick några av oss till en närliggande pub där vi satt och pratade och hade det supertrevligt.

Det blev en trevlig dag!

 

 

Nu var det verkligen dags att klippa mig. Det var hur många veckor som helst sedan jag var hos frissan sist.

Jag både klippte håret, färgade det och gjorde slingor. Och det där med slingor funderar jag om det blir några fler, hm… Jag har blivit håröm på äldre dar och det blev en riktig plåga att få de där ynka testarna trädda genom den perforerad hatt som frissan använde och med en virknål uppfångade för att bli färgade i annan färg. Det gjorde i alla fall jäkligt ont så jag vet inte om det är värt plågan.

Men något som är positivt att gå till frissan är att jag får grotta ner mig i skvallertidningar. Det är den enda gången jag läser sådana så jag riktigt njuter av stunden. Jag gillar det ❤

 

Oj vilken bra film jag såg idag, Les Miserables, som jag önskar jag sett på bio. Hittade den på en gratissajt för streamad film Dreamfilm som jag varmt rekommenderar.

Plockade ordning efter gårdagens middag. Satte igång både en diskmaskin och tvättmaskin på förmiddagen.

Sedan satte jag mig att läsa i min bok jag haft på nattygsbordet ett tag, Sarahs nyckel. Det var en lättläst bok med korta kapitel. Den handlade om hur en kvinna ramlar över en historia om en judisk familjs tragiska öde i Paris under andra världskriget.

Den började bra med mycket spänning men blev sedan som ett typisk amerikansk filmmanus. Och den har ju filmats med Kristin Scott Thomas i huvudrollen. Men det var en helt OK bok som inte kommer att sätta några djupa spår i mig.

Från bokens baksida:

PARIS 1942. Sarah, en 10årig judisk flicka, gömmer sin yngre bror i garderoben strax innan familjen brutalt arresteras av den franska polisen i den beryktade hopsamlingen av judiska familjer – Vel’d ’Hiv. Hon låser garderobsdörren och stoppar nyckeln i fickan, övertygad om att hon ska komma tillbaka om några timmar. Men timmarna blir till dygn och Sarahs desperation växer.

PARIS 2002. Inför 60-årsdagen av Vel’d’Hivs, ombeds Julia Jarmond at skriva en artikel om denna svarta dag i Frankrikes historia. Under sitt sökande efter uppgifter snubblar hon över Sarahs nedtystade familjehistoria. Julia känner sig manad att skriva om flickans öde, och under sina efterforskningar av det förflutna börjar hon ifrågasätta sitt eget liv.

Det blev notan hos tandläkaren idag.

Puuh…

Idag är det den internationella flickdagen. Den instiftades i december 2011 för att uppmärksamma flickors särskilt utsatta situation.

Initiativet till dagen kommer ursprungligen från barnrättsorganisationen Plan. Den internationella flickdagen används för att uppmärksamma allmänheten om flickors rättigheter och för att diskutera flickors situation med beslutsfattare världen över.

Den här helgen var vikt för att köröva med min fina kör. Vi brukar träffas så här en helg varje höst för att jobba med årets repertoar och vi får mycket gjort.

Även denna dag blev en blandning av jullåtar och låtar till ett projekt som kören ska framföra till hösten.

Jag åkte hem med musik i mitt huvud och med ett leende på läpparna.

För sju år sedan tog jag ett friår. Det skapades för att en arbetslös skulle få möjlighet att komma in i arbetslivet och kanske få ett jobb efter det. Den som fick vikariera för mig fick senare en tjänst som jurist och jag kan känna mig lite stolt över att min ledighet gav henne den möjligheten.

Men den största anledningen till mitt friår var egentligen istället för en sjukskrivning. Jag hade ganska precis fått en ny chef som visade sig inte vara riktigt klok. Han hade massor med psykopatiska drag och det gick inte att lite på honom så min arbetssituation blev ohållbar.

Vi fick absolut ingen som helst stöttning från ledningen utan fick lösa det själva. Vi var många som mådde riktigt dåligt. Bland annat fick jag jag spänningshuvudvärk och ryckningar i ögat som symtom.

För några dagar sedan fick jag veta att han blivit av med sin tjänst med omedelbar verkan. En omplacering var redan ordnad. Jag borde egentligen slå klackarna i taket men känner bara en stor sorg, För varför ville ingen lyssna på oss ifrån början? Varför fick vi ingen stöttning? Och framför allt: varför tog det så lång tid innan någon agerade? Men jag är riktigt glad över den personal som arbetar på gruppen idag, nu kanske det blir lugnt.

För att hantera min situation då började jag skriva dagbok och det här skrev jag första dagen på min ledighet:

23 februari 2006

”Okej… första dagen på min 10 månader långa ledighet. Hur det känns? Det känns faktiskt ganska bra. Det är svårt att föreställa sig att man ska vara hemma i tio månader. Jag vet att jag kommer få distans under den här tiden, att inte tänka så mycket på det som varit utan försöka se framåt. Jag är helt övertygad om att jag kommer att lyckas! Tänk, jag känner igen mig lite i Harry Potterböckerna, jag har svårt att nämna, om ens skriva, ”hans” namn. I alla fall, det kommer att ta lite tid att få struktur på vardagen, hoppas jag lyckas. Att få vara stolt över vad jag åstadkommit under min ledighet, men det är bara att kämpa.”

Med facit i hand lyckades jag bra. Jag fick en ny tjänst och en bra utbildning och mår mycket bra idag.

Första passet med Zumba Go ♡

Vill bara säga att jag alltid uppskattat våra samtal. Kul att ha dig som kompis!

Vi ses snart igen!

SMS från vännen L.

Idag blev jag, Emelie och Micke bjudna till Ellinor på middag på eftermiddagen. Pär var tvungen att jobba och kunde inte vara med. Men innan dess hann vi ta en promenad i omgivningarna.

Vi promenerade till deras närmsta badplats som låg på en klippa i sjön Kvarnsjön. Där hade man anordnat med en grillplats som var det första man såg när man kom fram till sjön. Tjejerna tog därför den genaste vägen dit. Det var bara det att de var tvungna att gå några meter genom en mosse för att komma fram. Naturligtvis trampade Emelie ner med ena foten och blev både lerig och blöt. Jag valde att fortsätta stigen några meter till för att sedan komma ut på den här udden. Hit nådde stigen och jag kom fram utan att bli våt om fötterna.

Ibland kan genväg bli senväg och i det här fallet blötväg… ha, ha!

Vi valde att promenera en annan väg tillbaka som gick genom skogen.

Till middag blev det en hederlig spagetti med köttfärssås till middag som satt som ett smäck i magen. En fika på det innan vi åkte hem.

Det blev en bra dag ❤

Den här enorma eken står på tomten.

En fin bild på tjejerna där den ena är mycket blöt om foten.

Stigen som tog oss tillbaka hem.

 

 

Kim Cesnarion har en fantastisk röst och jag hoppas han går långt i sin karriär.

Duktiga ungdomar som orkade ställa sig att både kapa och klyva ved inför vinterns eldning.

Jag vet åtminstone en som blir glad!

 

Njöt jag på café Kajkanten

I helgen såg Emelie att jag fått en skada på min bil. Den satt på höger sida så jag hade inte upptäckt den tidigare.

När jag tittade närmare så visade det sig att jag hade, förutom en massa lack från den andra bilen, även fått en buckla i dörren. I och för sig inte så stor men på en så pass ny bil känns det så tråkigt att den finns där.

Så förutom att jag fick sitta i telefon och rådda med försäkringsbolaget måste jag åka och besiktiga bilen imorgon för att få skadan godkänd som parkeringsskada.

För mig kostar det minst 2 200 kronor och för han/hon kanske några hundralappar i förhöjd premie om den gjort sig tillkänna.

Jag blir tokig på människor som inte kan stå för det de gör, att ta ansvar för sina handlingar. Vi pratar ändå om vuxna personer.

Grrr…

Idag begravdes vår kära körvän, Svante. En glad, omtänksam och snäll man som gick bort alldeles för tidigt.

Det var en borgerlig begravning som kändes mycket värdig. Men när vi skulle sjunga hade även jag svårt för att hålla tårarna tillbaka så det lät väl sådär ☹

Efter det så bjöd vi in oss till, Mia, på begravningskaffe. Hon hade inte så mycket val för hon bodde närmast ☺ Men det var skönt att få sitta ner och prata en stund för det var många känslor och tankar som for runt i huvudet.

Tack fina Mia, för att vi fick komma ❤

Efter 20 timmar övertid i helgen känner jag mig ganska mör.

Så i helgen blev det jobb istället för att fira en 60-åring och bli bjuden på en morsdagsmiddag.

Men det blir klirr i kassan så jag får väl känna mig nöjd =)

Vilken märklig situation jag hamnade i idag. Jag var i centrum för att handla och skulle ta rulltrappan ner till affären. Framför mig gick en pappa med ett barn i barnvagn och en pojke i treårsåldern. Pojken hann före pappan och ställde sig i rulltrappan. Eftersom han var för liten för att åka själv hamnade han mellan två trappsteg. Han löste problemet genom att sätta sig med knäna på ett trappsteg och med armbågarna på det övre.

Pappan hade ingen koll och skrattade lite lealöst åt sin son. Jag sprang emellan och fick tag på pojken och reste honom och tog tag i handen innan han kom fram till slutet och kunde hoppa av rulltrappan.

Jag tror inte jag behöver beskriva scenariot om han inte fått hjälp. Men det konstigaste av allt var att pappan ber sin son att tacka mig för att jag hjälpte honom.

Naturligtvis skulle jag gått fram till pappan och pratat med honom men jag tog mig inte för. Jag hoppas han fick sig en tankeställare i alla fall.

 

 

Min älskade förstfödda dotter fyller 27 år idag.

Hipp, hipp hurra, Emelie!