Kategori: Funderingar

Tankar i vardagen > Funderingar

Ålder och vad det betyder

Posted on by Marianne

Att varje ålder har sin charm vet vi alla men hur är det att bli äldre? Ålderdomen är faktiskt jävligt häftig: att våga stå för sina åsikter, att våga ta skit utan att ta åt sig, att inte alltid behöva vara diplomatisk och dessutom att våga säga ifrån.

Det här är min erfarenhet av livet:

0 – 20 – man utforskar livet
20 – 30 – man bildar familj
30 – 40 – man är förälder till sina barn
40 – 50 – man är förälder till sina föräldrar
50 – 60 – man förverkligar sig själv och sina drömmar
60 – 70 – man är inte självklar längre
70 – 80 – man är barn till sina barn

Kristi Himmelsfärd

Posted on by Marianne

 

Varför är den här dagen en helgdag? Svaret finns att läsa hos svenska kyrkan:

”På Kristi himmelsfärds dag lämnade Jesus jorden. Det var 40 dagar efter att han hade uppstått från döden. Innan Jesus lämnade jorden, lovade han att alltid finnas närvarande hos oss människor”.

Jag är glad att dagen fortfarande är en helgdag men blir samtidigt förvånad att den fortfarande finns kvar i det mångkulturella samhälle vi lever i idag.

 

Jag är en gris

Posted on by Marianne

Jag är född i grisens år. Men hur är då en gris?

Grisen är rättfram men i vissa sammanhang lättlurad. Den är inte mycket för sällskapsliv och ägnar inte framtiden några tankar. Dennas yttre lugn döljer ofta viljestyrka och auktoritet. Grisen ger ändå ofta upp utan strid, eftersom den hatar gräl och diskussioner. Trots det är den ofta framgångsrik. Den har större tur i affärer än i kärlek.

 

 

Utflykt

Posted on by Marianne

Efter vi hade vaknat och ätit frukost tog vi en bilutflykt till Stavsnäs. Så, så många år sedan jag besökte platsen senast. Men jag kunde faktiskt känna igen mig en smula.

Vi tog först en avstickare till Sollenkroka innan vi fortsatte till Stavsnäs för en fika.

Det blev en trevlig helg med många intellektuella samtal. Sådana jag gillar.

 

Jag tror på mänskligheten

Posted on by Marianne

Jag tänker inte göra en sammanfattning av det år som gått med coronaviruset och med allt det elände som följt i dess spår. Det är beskrivet på så många olika sätt och kommer att beskrivas hos så många andra.

Däremot vill jag lyfta fram det positiva som den här krisen har gett. Jag har upplevt fantastiska människor och annat som varit positivt i mitt liv under året.

Grannar som gett mig mat i alla dess former. Och även levererat en massa kaffebröd de gjort.

Grannar som försett mig mig med ansiktsmasker bara för att jag inte själv införskaffat några.

Grannar som spontant har bjudit mig på GT och en stunds småprat – väldigt coronasäkert.

Grannar som har lånat ut en dataskärm för att underlätta mitt hemarbete.

Grannar som skickat SMS när de varit i affären och frågat om jag behöver något.

Grannar som har sett till att handla till de grannar som inte kunnat göra det själv. Månad efter månad.

Och sist men inte minst har jag fått ett nytt barnbarn under året som kommer att påminnas om den här tiden men som jag hoppas slippa en pandemi igen.

Jag tror och har egentligen alltid trott av vi människor hjälper varandra när det krisar. Och den här tiden har verkligen visat sig att det stämmer.

Det kallar jag kärlek.

Nytt år med nya utmaningar

Posted on by Marianne

Nu har vi gått in i ett nytt år med de förutsättningar det ger. Att vara helt optimistisk och tro att allt kommer att bli normalt med coronasmittan under året tror jag inte på. 

Att vi succesivt kommer att ta oss igenom den är mer realistiskt. Att kanske framåt sommaren se någon form av ljusning där vi inte behöver ta så mycket hänsyn. Men att vi kommer få leva med detta i många år framöver tror jag är en mer realistiskt bild. Trots vaccination.

Och att resa som vi tidigare gjort tror jag komma vara en utopi en lång tid framöver. Jag kommer i alla fall tänka mig för både en och två gånger innan jag ger mig iväg. Det får helt enkelt bli resor hemmavid.

Så Sverige – here we goes.

 

Skogskyrkogården 100 år

Posted on by Marianne

För 100 år sedan invigdes Skogskyrkogården som en begravningsplats för stockholmare. Muren som omgärdar den är  3 782 meter och tog 10 år att bygga och jag tippar på att den är ca 5 meter hög och en meter tjock. Det gör att mycket av stadens ljud stängs ute men framförallt ljudet från den hårt trafikerade Nynäsvägen. 

Numera är Skogskyrkogården upptagen på Unescos världsarvslista för dess gestaltning för andra länder.

Almhöjden som känns igen från ”Det okända”

Det är en av mina absoluta favoritplatser där jag har promenerat massor. Familjens hus låg granne med kyrkogården. Och det blev så lätt att använda den som rekreation på mina promenader.

 

Fem en fredag vecka 43

Posted on by Marianne

Elisa har en rolig utmaning med ett givet tema varje vecka. Du hittar henne här Den här veckan är temat Rutiner.

Vad är det närmsta du kommer ren magi?
Oj vilken svår fråga. Men jag håller med Efva om att mina barnbarn är det magiska som finns i livet. Att jag har satt prägel på mina barn som i sin tur har gett mig dessa fantastiska under. Det kallar jag magi.
Vilket är det största misstaget du gjort i köket?
Att jag aldrig byggde om köket när vi bodde i hus utan lät det var som det var. Det skapade inga bra förutsättningar för bra matlagning.
Om du skulle få ett ärligt svar på en valfri fråga, vilken fråga skulle du ställa?
Den skulle jag ställa till min arbetsgivare: Varför litar du inte på att jag gör mitt jobb? 
Om du skulle begrava en skatt, var skulle du gömma den?
Den skulle jag aldrig svara på. Det är hemligt.
Vad skulle dina nära och kära tro att du gjort om du skulle bli anhållen av polisen?
Att jag är oskyldig! Och att anhållandet är helt fel! Det skulle aldrig hända mig.

Fem en fredag vecka 40

Posted on by Marianne

Elsamatilda har en rolig utmaning med ett givet tema varje vecka. Den här veckan är temat Irritationsobjekt och du hittar henne här

Vad retar du dig på när du går ut och äter?

Att behöva stå i kö på lunchrasten. Men för att slippa dem går jag lite tidigare.

Vad retar du dig på under tv-tittande?

All spel- och bilreklam. Och så den där reklamen om någon slags mirakelmedicin som har gått om och om i hur många år som helst.

Vad retar du dig på när det kommer till språk/grammatik?

Särskrivningar och användandet att de och dem. 

Vad är något du retar upp dig på i hemmet?

Att jag har så hårda väggar att det inte går att få upp tavlor utan att använda slagborrmaskin.

Vad är något du gör som retar andra?

Säkert massor men de som känner mig är så hänsynsfulla att de accepterar mig som jag är.

Dagbokens dag

Posted on by Marianne

Satte klockan på ringning och gick genast och satte mig att jobba. Jag har kommit på rutiner för att detta ska fungera.

Som vanligt var det mycket inkommet men det är så det är på måndagar.

Idag är det dagbokens dag. Och någon stor dagboksförfattare har jag aldrig varit. Gjorde några tappra försök i tonåren men det rann mest ut i sanden. Numera är det den här bloggen som gäller men även här får jag lite torka ibland.

När den sista idioten inte är född

Posted on by Marianne

Jag sitter på tunnelbanan på väg hem. Sitter mitt emot en man som helt plötslig börjar nysa. Två gånger. Och det gör han i handen. Det var fler än jag som reagerade.

Då var jag tvungen att säga till honom att nysa i armvecket och får till svar att ”det är bara nymodigheter”. Efter några sekunders betänketid säger han att han har allergi och därför nyst. Jag retirerar med att det vet ju inte vi som sitter runtomkring. 

Efter ytterligare några sekunders betänketid svarar han igen ”Ja, det står inte i pannan att jag har allergi”. 

Jag hoppas han fick sig en tankeställare och beter sig bättre nästa gång han måste nysa i offentliga sammanhang.

Men vi som satt runtomkring fick faktiskt hicka!

En dag i lekparken

Posted on by Marianne

Igår morse vaknade av ett ljus som gjorde att jag trodde mig glömt släcka någon lampa när jag gick och lade mig.

Men det var bara en vacker morgon med lite solljus som visade sig. Annat var det i morse. Grått, trist och blåsigt.

Men Prinsen och hans mamma kom över och vi gick till Bandängen för att både äta lunch, leka och titta på djuren.

Det blev grillad korv till lunch som de sålde vid parkleken och som vi fick grilla själva.

Efter lite klättring…

…besökte vi bland annat kaninerna som låg och sov så gott tillsammans.

Jag tror att Stockholms kommun är den enda kommun i landet som har bemannade lekparker. Och just de lekparkerna som har djur måste naturligtvis skötas varje dag. Men även andra lekparker har verksamhet för barn i alla åldrar åtminstone på vardagarna. Det tycker jag är fantastiskt.

Naglar

Posted on by Marianne

Vi hade en diskussion på jobbet idag om skrivmaskinsutbildning vs att skriva på frihand vs att ha långa naglar.

Jag är skrivmaskinsutbildad. (Säkert den sista generationen). Det gör att jag kan skriva utan att behöva titta på tangenterna. Men det gör också att jag inte kan ha långa naglar för då tar de i de andra tangenterna.

Det är så snyggt med naglar som är fixade hos en nagelspecialist. Men det får jag unna mig den dan jag går i pension tror jag. 

 

Jag hänger inte med

Posted on by Marianne

För min ålder är jag fortfarande duktig när det gäller datorer. Det beror mest på mitt tekniska intresse. Men jag gillar datorer mer än surfplattor och mobiler. Där börjar jag tappa farten.

Men det som jag börjar tappa greppet på är alla moderna uttryck som florerar i vanliga sajter som exempelvis Åhléns. Ofta är de på engelska och som börjar ingå i vårat språk. Några exempel är:

Cross body, Clutch, Straps, Glencheck

Är det bara jag som inte fattar?

 

Estonia 25 år

Posted on by Marianne

Tänk att det har gått 25 år sedan Estonia sjönk. 

Jag hade flera arbetskamrater som förolyckades den där natten. Det var ett fåtal som kom tillbaka. En av mina närmsta vänner skulle ha åkt med men valde att stanna hemma för att ta hand om sin dotter. Han hade änglavakt. Att han gick bort några år senare alldeles för tidigt är en sorg i sig.

Det här var en stor katastrof som satte spår i mig och säkerligen i många andra. För olyckan var så onödig.

Mitt jag

Posted on by Marianne

Jag lever mitt liv med ganska lite måsten. Jag ställer inga orimliga krav på mig själv. Att leva här och nu är absolut viktigast eftersom erfarenheten har lärt mig det.

Att inte alltid behöva räcka upp handen för att visa mig bäst. Eller för den delen att bevisa att jag är behövd mer än för de som verkligen finns i min närhet.

Jag har ju klivit över den tröskel när den delen av livet som är kvar är den minsta och då måste man  ta till vara den på bästa sätt.

Numera vågar jag säga ifrån när jag inte tycker något är OK. Och jag struntar fullkomligt i vad andra tycker.

Jag vågar resa ensam. Det bevisade jag förra året då jag reste på semester alldeles själv.

Numera klarar jag tyvärr inte stress lika bra som förut. 

Men i det stora hela mår jag bra.

Att röra sig lite

Posted on by Marianne

Jag har ett väldigt stillasittande jobb. För att göra bot på det måste man antingen gå och träna i gymmet eller bara ta en promenad.

Idag gjorde jag det senare och fick åtminstone några steg gjorda. 

Det var en skön promenad som dock var något kylig. Att ha jacka på sig var ett måste. 

Tänk vilken skillnad det var förra året då det absolut inte gick att promenera mitt på dagen på grund av värmen.

Arma människa

Posted on by Marianne

Jag blir alltid så berörd när jag ser utsatta vuxna människor. Idag såg jag den här mannen som säkert hade hela sitt liv i en stor kundvagn. 

Den här sortens människor som lever utanför samhället av olika orsaker är mycket drabbade av många anledningar. Men en av dem är att det inte satsas speciellt på dem. Därför brukar jag alltid ge en gåva och det till Stadsmissionen.

Det är det minsta man kan göra för utsatta människor för vem som helst kan hamna där.

Att vara oense

Posted on by Marianne

Förr om åren när man var oense om något så fick det bero tills någon tog sig till biblioteket eller på annat sätt tog reda på fakta för hur det verkligen låg till. Och man kunde vara ovänner över lång tid för att alla tyckte sig ha rätt.

Idag är det så mycket lättare när man bara behöver ta upp telefonen och googla och får svar på en gång. Bra men inte lika spännande skulle jag vilja säga. Fast å andra sidan kan man lägga fokus på annat än vara oense.

 

 

Riksdagsvalet

Posted on by Marianne

Jag röstade inte på Miljöpartiet i gårdagens val. 

Jag arbetar inte inne i stan och skulle jag göra det skulle jag ändå inte kunna cykla dit eftersom det är för långt. Det är även för långt att cykla till min nuvarande arbetsplats. Mina knän håller helt enkelt inte. Jag har tur med att bo nära allmänna kommunikationer så jag ska inte klaga. Då hinner jag läsa massor med böcker vilket jag fullkomligt älskar. 

Jag åker gärna kollektivt. Men då måste det finnas möjlighet att lätt kunna ta sig från punkt A till B. Och den möjligheten finns varken i närförorterna eller utanför stan. Ett exempel var när jag skulle äta brunch på Sundby gård för ett tag sedan. Det är inte många kilometer men för att ta sig dit kommunalt skulle ta en och en halv timme! Då var det lättare att åka bil.

Se Stefan Sauks film om det trafikkaos som råder i Stockholm just nu.

Funderingar

Posted on by Marianne

Tänk att det är min tredje vecka jag jobbar. Det har gått fort. Alldeles för fort.

Jobb. Hem. Äta. Sova.

Så ser det väl ut för de flesta men när det är och har varit så fina dagar vill jag ligga vid en sandstrand och läsa en massa böcker. Inte sitta inomhus framför en dator.

Jag hade tidig semester i år och fördelen med det är att man får njuta av ljuset men kanske inte värmen som normalt inte brukar hinna komma förrän i mitten av juli. Men den här sommaren blev det inte så. Direkt efter den bedrövliga midsommarhelgen kom solen och värmen. Så. Jäkla. Skönt.

Men jag ska inte klaga för snart åker jag utomlands och då får jag lapa sol inför vinterns ide.

Nu är det tidiga frukostar som gäller

Att äta hamburgare

Posted on by Marianne

Jag gillar hamburgare. Och inte så stora. De ska vara smakrika och helst inte med för mycket bröd. Några pommes till är gott men inte gjorda på sötpotatis.

Häromdagen åkte jag förbi en av de stora hamburgerkedja jag inte besökt på flera år. Mest för att jag behövde mat snabbt. Men nja, det var ingen höjdare och det kommer säkert dröja flera år innan jag besöker en sådan igen.

Det där med att ogilla

Posted on by Marianne

Att smaken förändras när man blir äldre kanske inte är något nytt. Det jag för några år sedan älskade att äta har jag numera svårt att få i mig. Vad det egentligen beror på har jag ingen aning om.

Sedan finns det sådant som jag aldrig tyckt om som typ lever och bruna bönor. Jag har försökt smaka på dessa under årens lopp men det går inte. Men det kan jag leva med.

Det har med årens lopp kommit nya produkter och bland annat sötpotatis. Alla jag pratat med lovordar denna knöl men efter ha provat flera gånger kan jag konstatera att jag inte gillar den. Den är alldeles för söt för min smak och så har den en så konstig konsistens jag inte tycker om. 

Nä, den kan jag leva utan!

Bild lånad från nätet

 

 

En gång i tiden

Posted on by Marianne

En gång i tiden användes lokalerna som kören sjunger i som äldreboende. Då var det lite liv och rörelse där. Förvisso åt de gamla när vi kom men en och annan kunde slinka in och lyssna när vi övade. 

Övningslokalen var möblerad med möbler som de gamla hade skänkt och användes till att ta emot stora sällskap. Bland annat hade PRO sina träffar där. Det fanns en matsal där anhöriga och gäster utifrån kunde komma och äta lunch.

Men nu har stiftelsen som äger fastigheten avhyst alla pensionärer. Alla fina möbler är borta och lokalen omgjord till utbildningslokal med konferensbord och sterila stolar. En flygel är omgjort till dagis och under en period fanns det flyktingar där. Men för övrigt står lokalerna tomma.

Synd. Jättesynd!

Ett minne blott.

Terrorns ansikte

Posted on by Marianne

Idag är det ett år sedan en massa oskyldiga människor blev nermejade av en galning som körde urskillningslöst på Drottninggatan. Några av dem dog. 

Vad man inte visste då var att det var ett terrorbrott genomfört av en ensam gärningsman som senare kunde gripas och ställas inför rätta.

Men det som den här mannen inte förstod var att stockholmarna växte sig starkare och ställde upp för varandra efter den här händelsen. När kollektivtrafiken ställdes in var det många som erbjöd både husrum och skjuts. Så istället för att bli offer för skräck blev vi starka tillsammans. Det känner jag mig stolt över.

❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤

Mina känslor för vad jag kände den här dagen för ett år sedan har jag skrivit om här

Ingen askungesaga – del 1

Posted on by Marianne

För ett tag sedan läste jag boken ”Sluta aldrig gå” av Christina Rickardsson där hon berättar om sitt liv som gatubarn i Brasilien till att bli adoptionsbarn i Sverige.

En fantastisk bok som jag rekommenderar alla att läsa.

Hon har gjort en podd tillsammans med frilandsjournalisten Johanna Lindqvist där de berättar om deras resa till Brasilien och där de besöker både barnhem och favelor.

 

Sorg över ett missfall

Posted on by Marianne

Varför får/kan/vill vi kvinnor inte berätta att vi är gravida förrän efter vecka 12?

När jag tänker tillbaka till mina egna graviditeter så skulle man inte berätta om dem förrän efter vecka 12. Det var ju vanligt att det blev missfall innan dess och då var det enklare att inte säga något om dem. 

Men varför då undrar jag idag? Får man inte sörja ett ofött barn oavsett hur långt gånget man är? Och främst över var den här konstiga regeln har kommit ifrån?

Har vi kvinnor inte rätt att känna sorg över en graviditet som inte räckte hela vägen?

Alla har rätt till sin egen sorg och ingen har patent på den.

Så det så!

Sista fikan?

Posted on by Marianne

Vi har en fantastisk altan på jobbet. Kanske inte så vacker och inte heller med så fin utsikt. Men den ligger skyddad med höga fastigheter runtom. Det gör att det kan bli riktigt varmt och skönt att sitta där och både äta lunch och ta en fika.

Idag var en sådan dag. Och kanske det är den sista dagen vi kan sitta där och njuta för i år.

Vem vet?

.